Kan en ny lag tvinga fram digitaliserad socialtjänst?
7 maj / 2019
Samhällets svagaste grupper får ingen tillgång till digitala tjänster. Och har därför svårt att påverka sin egen situation.
– En patient i sjukvården har t ex en helt annan makt än en klient inom socialtjänsten, säger Kalle Pettersson, som leder ett laddat samtal på Vitalis.
Kalle Pettersson, till vardags utvecklingschef vid Socialförvaltningen i Helsingborg, leder samtalet med rubriken Lagstiftning om digitalisering – ett demokrativerktyg i socialt arbete? på Vitalis 22 maj kl. 13.00–14.00. En rad experter, från regeringskansli till myndigheter, SKL, kommuner och akademi medverkar. Till programpunkten >>
Kärnfrågan gäller alltså den uteblivna digitaliseringen av socialtjänstens arbete med klienter inom till exempel individ- och familjeomsorg: hjälpsökande ungdomar, missbrukare, personer som uppbär ekonomiskt bistånd.
– Möjligheten, tekniskt och juridiskt, har ju funnits i decennier. Men ingen kommun har gjort det i någon större utsträckning, säger Kalle Pettersson.
– Det här är människor som är fullt kapabla att nyttja digitaliseringens möjligheter gentemot myndigheter och socialtjänst. Men som inte får chansen.
Han tycker det gått så långt att en tvingande lagstiftning måste diskuteras.
– Kanske det är dags att sätta ned foten, som nation, och kräva att även de här grupperna ska få tillgång till digitala tjänster. Vi står på samma plats som i början av 80-talet. Det kommer uppenbarligen inte att ske av sig själv.
Han jämför med övriga offentliga tjänster som kommit mycket längre. Till exempel sjukvården, där patienten kan ta del av sin journal, boka tider, m m.
– Patienter som kräver digital service inom sjukvården blir hörda på ett helt annat sätt än klienter som ställer motsvarande krav inom socialtjänsten.
Kalle ser inget skäl att undanta just denna grupp.
– Se på alla företag som digitaliserar och skaffar användbara tjänster. De gör det för de är på en marknad där kunderna annars kanske byter leverantör.
Den möjligheten har inte socialtjänstens klienter, konstaterar han.
– Det finns ingen annan som lagligt kan utföra vårt arbete. Vi har monopol.
– Våra kunder står längst ned på samhällsstegen, det ingen som lyssnar när de för fram önskemål om digitalisering. Det finns, på något sätt, ingen som driver deras fråga.
Han tycker det är dags att värna de här gruppernas demokratiska rättigheter. Men det råder delade meningar om behovet av en ny lagstiftning.
– Departement och myndigheter tycks kluvna. Även om behovet är tydligt verkar uppfattningen vara att lagstiftning är att gå för långt. Förhoppningen verkar vara att problemet ska lösa sig av sig självt.
Bland kommunerna är flertalet, enligt Kalle, positiva till ny lag – trots att de skulle kunna införa digitala tjänster ändå. Problemet är själva genomförandet.
– Idag har handläggarna, socionomerna, all makt: när mötet ska ske, hur det ska ske, vad som dokumenteras, hur det dokumenteras – alla sådana frågor äger handläggaren idag.
Med en digitaliserad service och sömfria tjänster skulle klienten själv kunna boka tid, föreslå hur möten ska läggas upp, ta del av och ifrågasätta vad som dokumenterats. Stämmer det eller stämmer det inte?
– Brukaren skulle helt enkelt få mer makt. En tvingande lagstiftning skulle ge en skjuts i det utvecklingsarbetet.
Kalle Pettersson.
I samtalet på Vitalis medverkar Erik Janzon, rättschef eHälsomyndigheten, Åsa Furén-Thulin, sektionschef SKL, Kaisa Björnström, socialdirektör Uppsala, Oscar Taxén, politisk sakkunnig Socialdepartementet, Lupita Svensson, lektor Socialhögskolan, Malin Ekman Aldén, generaldirektör Myndigheten för Delaktighet och Dick Lindberg, utredare Socialstyrelsen.
